Den 20 november 2008 har vi inte bara premiär, utan världspremiär, på Federico García Lorcas korta pjäs Om kärleken. Sverige Radio gjorde en radioteaterföreställning 2006 men för övrigt har pjäsen såvitt vi vet inte spelats. Det kan bero på att den gavs ut först på 1990-talet. Fortfarande bjuder Lorcas kvarlåtenskap på överraskningar.
Om kärleken, i regi av Etienne Glaser, är den första föreställningen i teaterns Lorcaprojekt som startade denna höst och beräknas pågå två år framöver. Inom projektet ryms fyra kortpjäser av Lorca, helaftonsföreställningen Blodsbröllop samt en nyskriven text av Rebecka Cardoso som tar avstamp i projektet.
Federico Garcia Lorca föddes 1898 och mördades 1936 av de spanska falangisterna. Han publicerade sin första diktsamling Libro de Poemas (Diktbok), 1921 och hans stora genombrott som poet kom 1928 med Romancero Gitano (Zigenarballader). Under sitt korta liv hann Lorca också slå igenom som dramatiker. Hans pjäser som Bernardas hus, Yerma och Blodsbröllop spelas runt om i världen.
De fyra kortpjäserna El Primitivo Auto Sentimental (Kärlekens urkund), Teatro de animales – del amor, (Teater av djur – om kärleken), Sombras (Skuggor) och Jehová (Jehova) finns publicerade i en liten volym med titeln 4 Piezas Breves (Fyra korta stycken) utgiven 1996. Andrés Soria Olmedo har redigerat texterna och också skrivit en introduktion. De fyra korta dramerna som Lorca skrev i 20-åldern mellan åren 1918 – 1920 utgör en liten dramatisk cykel.
Andres Soria Olmedo pekar på hur Lorca inom loppet av knappt ett år övat sig i det groteska, i farsen, i allegorin och i att skapa balans och kontrapunkt i de dramatiska handlingarna. Detta i en helt annan form än den traditionella teaterns, men med inspiration från medeltidens mysteriespel. Denna inledande dramatiska cykel visar redan på det som senare skulle utvecklas till Lorcas nyskapande och radikala syn på teatern och det dramatiska språket.
Lorca i en intervju 1935, OC III 628:
Jag har ett koncept för teatern som är personligt och ihärdigt. Teatern är poesin som lyft från boksidorna och blivit människa. Och när den gör det, talar den och skriker, gråter och blir förtvivlad. Teatern behöver att personerna på scenen bär en dräkt av poesi och att man på samma gång ser skelettet, blodet. De måste vara så mänskliga, så fruktansvärt tragiska och lierade med livet och det ständigt med en sådan styrka, att de visar sina svek, att man urskiljer deras lukter och så att man uppfattar allt mod i deras ord fulla av kärlek och avsky som kommer från deras läppar.
