Genom Blodet

Pressbilder| Recensioner | Marknadsföringsmaterial

GENOM BLODET – EN SAGA FÖR HELA FAMILJEN
I Teater Hallands pågående genusarbete finns familjeföreställningen Genom Blodet. En nyskriven pjäs av Rebecka Cardoso som ställer frågor om identitet, könsroller och omöjliga relationer. Från 7 år.

Handling
En man som kanske egentligen inte är man, en flicka som ser det andra inte ser och en pappa som är rädd för det annorlunda – i en saga om förvandling. Ska man visa vem man verkligen är, även om det innebär att alla vänder en ryggen? Är de döda verkligen borta för alltid. Hur nära vänner kan en vuxen man och en liten flicka vara? Och hur många sorters kärlekar finns det? Några kantstötta människor, i en nutida fabel om kampen att vara sig själv. I förgrunden står tioåriga Aurelia och hennes nära vänskap med dockspelaren Fredrik.

Film och redigering: Julia Dinome

Manus och Regi

Manus: Rebecka Cardoso
Regi: Rebecka Cardoso och Petter Heldt

Skådespelare

Rebecka Cardoso, Moa Myrén, Lasse Carlsson och Lotten Roos.
I rollen som AURELIA alternerar tre flickor från mellanstadiet/högstadiet i Varberg.

Produktionsteam

Kostym/scenograf: Lisa Burénius
Ljus: Joakim Qvarforth
Mask: Annika Pedersen

Recensioner

Hallands Nyheter/Hallandsposten

Nyskrivet drama med många bottnar
Manusförfattaren, regissören och skådespelaren Rebecka Cardoso lurar mig. Hennes nyskrivna pjäs ”Genom blodet” har betydligt fler bottnar än jag inledningsvis anar, och jag lämnar Teater Hallands lokaler med tankarna vindlande i kringelikrokar.
Dramat startar vid en ljus kista som omsluter dockspelaren Fredriks nyss avlidna mamma. Sonen har återvänt till hemstaden för begravningen och möter sitt förflutna i form av barndomsvännen Andreas. Till skillnad från Fredrik har Andreas familj, fästmö och dottern Aurelia.
Vännen oroas av Fredriks besök och förbjuder Aurelia att träffa honom. Uppmaningen får motsatt effekt och flickan och mannen blir vänner. Hon ser hans trauma och bidrar till hans förlösning.
Skildrad så här förefaller ”Genom blodet” kanske kryptisk, men jag vill inte berätta mer om händelserna, pjäsen måste få tala för sig själv. Det ska den också göra, den timslånga föreställningen ges i vår för mängder av halländska mellanstadieelever.Jag gläds åt att de får möta Fredrik och Aurelia, två sökare som följs åt ett stycke i livet. Den nervige Fredrik görs inlevelsefullt av Rebecka Cardoso själv, och redan det bidrar till mångtydigheten. Vid helgens premiär spelades Aurelia med bravur av Cajsa Svensson, under spelperioden delar hon rollen med två andra unga aktörer.
Lasse Carlsson, Lotten Roos och Moa Myrén gör mindre roller, Myréns modersporträtt är lustfyllt vackert, just så önskar jag att de döda förmådde tassa omkring på bara fotsulor.
”Genom blodet” anspelar på flera sätt på kristendomen, inte minst genom titeln som är hämtad från en återkommande strof i väckelsepsalmen ”Som en härlig gudomskälla”, mer känd som ”Pärleporten”. Texten skrevs 1917 av Fredrik (!) Bloom, en man som varit officer i Frälsningsarmén men lämnat sin tjänst. Efter att åter ha fått uppleva frälsning skapade han sången.
Jag tolkar kopplingen till frälsningssången som att Rebecka Cardoso ger svaga och utsatta människor absolution. Jag är närmast allergisk mot begreppet synd, däremot tycker jag om motsatsordet förlåtelse. Det pekar mot tolerans och öppenhet, en riktning som Cardoso följer i sitt skapande. ”Genom blodet” är hennes tredje ungdomspjäs sedan 2006. Hennes bredd imponerar, måtte hon fortsätta på samtliga spår: dramatik, regi, skådespeleri.
Föreställningens effektiva scenografi består i huvudsak av en vit tygbåge, händelser utspelas på båda sidor om skynket och ges ibland suggestiv skuggeffekt. The Pinks låt ”Kom och följ med mig” blir ett slags soundtrack, med den hoppfulla raden ”Varje dag så börjar världen om”.

Karin Holm. Publicerad 14 februari 2010

Nummer.se

Fredriks förvandling
En likkista på scen, framför en altarrundel. Och en gemensam bön om beskydd. Men Rebecka Cardosos nya familjeföreställning är varken gravallvarlig eller religiös.
Dockspelaren Fredrik, spelad av Cardoso själv, begraver sin mamma. Han – eller är han en han? – har kommit hem från Tyskland, och träffar gamla vänner. I synnerhet en av dessa är misstänksam och avvisande. Han förbjuder både sin dotter och sin fru att umgås med den tvivelaktige dockspelaren. Men dottern söker upp Fredrik och accepterar honom.
För henne spelar han med sina dockor en traditionell förtrollningssaga, om älvprinsen som måste befrias av sin älskade för att bli människa igen.
Scenografin är ren och vacker med spelet delvis bakom en halvgenomskinlig duk. I synnerhet i sagoavsnittet utnyttjas skuggeffekter och strobljus med suggestivt resultat. Så småningom kommer även Fredrik till den punkt där han måste be sin omgivning förlösa honom och ge honom hans rätta gestalt. Eller identitet som väl de flesta skulle säga idag.
Rebecka Cardoso tappar bort en del av berättelsens moment på vägen, till exempel förhållandet till den döda mamman, som finns på scen men är osynlig för sitt barn. Men hon utvinner ändå en överraskande poäng av sitt anspråkslösa och lyhörda stycke.
Åtminstone den vuxne åskådaren som är bekant med samtidsteaterns fascination för kön tror att Genom blodet är en historia om könsbyte. Och det är väl också pjäsens allegoriska nivå. Men Fredriks sanna identitet är något helt annat, och avslöjandet är en rolig satirisk blinkning.
Spelet är dröjande och innerligt, ibland kanske en aning för långsamt. Men det är en fin liten historia där dramatikern själv spelar med en ovanlig, eftertänksam auktoritet.

Björn Gunnarsson. Publicerad 16 februari 2010

Artiklar

P4 Halland

Lyssna på ett inslag från P4 Halland om Genom Blodet här. (Inslaget börjar efter 12 minuter och 30 sekunder.)

Hallands Nyheter

En ung flickas relation till en betydligt äldre man står i centrum i ”Genom blodet”. I sin tredje pjäs undersöker Rebecka Cardoso tabun mellan barn och vuxna. – Men hon är ju död!
Repliken ger regissörerna lite huvudbry. Är det för mycket dialogkänsla? För lite av ett konstaterande? Minsta nyans analyseras noggrant under repetitionerna i Teater Hallands salong två.
Begravningsscenen som undertecknad får ta del av avslöjar inte mycket om handlingen, men det är tydligt att det finns ett stråk av allvar i ”Genom blodet”.
– Det är några starka teman i pjäsen. Mycket handlar om personlig förvandling, till exempel från barn till vuxen, eller från levande till död, säger regissören Rebecka Cardoso.
”Genom blodet” har liksom hennes tidigare pjäser fått en starkt personlig prägel.
– Det gäller alltifrån dialog som är hämtad direkt ur mitt liv till teman som varit viktiga för mig, säger Rebecka.
Berättelsen kretsar kring flickan Aurelia som blir vän med den betydligt äldre Fredrik, en dockspelare som är gammal vän till hennes föräldrar.
– Huvudfrågan i pjäsen är ”Hur nära vänskap kan ett barn och en vuxen person ha?” Dockspelaren Fredrik genomgår en förvandling i föreställningen som inte alla tycker om. Aurelias föräldrar gillar inte att hon träffar Fredrik, men hon tycker om honom som den han är, säger Rebecka Cardoso.
Det hela ställs på sin spets när ett missförstånd leder till att flickans föräldrar tror att Fredrik kysst Aurelia.
I ”Genom blodet” ansvarar Rebecka för både manus och skådespeleri. Samt regidelen som hon gör tillsammans med Petter Heldt.
– Det fungerar väldigt bra, vi har en demokratisk grundsyn där det inte är jätteviktigt vem som bestämmer, säger Petter Heldt.
– Fast det är mina förslag som går igenom, flikar Rebecka in.
– Hon vill gärna tro det, säger Petter Heldt och ler finurligt.
”Genom blodet” är deras hittills största projekt ihop. Förutom de fyra skådespelarna i ensemblen har de lånat in tre Varbergstjejer från Kulturskolans dramautbildning som alternerar i rollen som Aurelia.
Tolvåriga Rebecka Sjöwall är en av dem och för henne är det mycket nytt att ta in.
– Det är väldigt kul. Jag har aldrig varit med i en pjäs med riktiga skådespelare förut. Det blir speciellt när någon står vid sidan av och säger hur man ska göra. ”Gör så där istället.” ”Stå still!”, säger Rebecka Sjöwall.
Hur är det att spela Aurelia?
– Hon är inte blyg, utan väldigt framåt och fantasifull. Det är roligt att spela henne eftersom man får vara med väldigt mycket i pjäsen. Men det är skönt att Rebecka spelar Fredrik eftersom jag känner henne bäst sedan tidigare, säger hon.
När man bara får ta del av ett litet fragment ur berättelsen är det inte alldeles lätt att sammanfatta pjäsen. Men engagemanget i Rebecka Cardosos intentioner går inte att ta fel på.
– Det finns så många normer vi ska förhålla oss till i hur vi ska vara och umgås. I pjäsen finns ingen sexuell relation, det är inte det jag vill berätta om. Föreställningen handlar om att vänskap kan se ut på olika sätt. Man vet aldrig var man hittar den, säger Rebecka.
Magnus Johansson